good bye India!

I morgon klockan 7:50 går flyget. Det känns bra, och skönt att åka hem. Dock har jag aldrig varit så besviken på våran värld som de senaste dagarna. Jag är arg på den liberala marknaden! Jag är arg på ignoransen som finns hos så många människor! Jag är arg på överseendet med hur stora delar av världen lever! Jag är arg på staten! Jag är arg för att vi tror att den eonomiska växten är den enda vägen till utveckling! Jag är arg på de som tror att ett sätt att leva på är det enda sättet! Jag är arg på det globala systemet! Jag är arg för att vi inte ifrågasätter mer! Jag är arg på så mycket, och känner mig så hjälplös.

I början av allt, sa jag att allt kan vara vackert med det rätta ljuset. För en vecka sen åkte jag till Gujjarat, som ligger i norra delen av Indien. Gujjarat ses på som den mäst up- comming staten av Indien. Den skall sätta exemplet menar många för hur Indiens utveckling skall gå. Gujjarat har mins 50 000 lagliga industrier. Många av dessa industrier  är multinationella, eller nationala, men med en enorm export till andra delar av världen. Jag hälsade på tre ställen i Gujjarat där jag såg vilken effekt dessa industrier hade haft hos bönder, samhällen och människor som levde i regionen. Det var inget vackert syn men det var en himla lärorik och mind-opening uplevelse. Plötsligt inser jag hur lite som blir gjort, och hur många människor som inte blir hörda. Dom säger att Indien är världens största demokrati. Whollo- democracy. Många av människorna jag snackade med, har flera gånger rest sina röster mot staten och klagat på all miljöföroreningen och förstörelsen de multinationella företagen orsakar. Dock har inget händt. Staten har inte svarat.

Det finns så otroligt mycket att kämpa för. Och jag har insett så otroligt mycket under min tid i Indien. Och jag vet och är säker på att vi alla måste kämpa tillsammans men på olika sätt. Det måste skje en männsklig utveckling, med respekt, akseptans och vänlighet. I stället för rädsla, girighet, och segresjon.

Ljuset i Gujjarat var så vackert. Jag såg soluppgången förvandla ett hav av nerslitna höghus till en jungel av rödt ljus som gjorde utsikten till något otroligt vackert. Jag såg bomullsfälten i solnedgången och färglada människor på väg hem från jobb. Indien är et så vackert land. Det är et land full av lärdom. Både personligt, och intelektuellt.

Tack för allt Indien, Anitha, Adriana och Svalorna.

-there is never an end, only beginnings.

mig, adriana och hennes man hans!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

saudade

Någon stans under tiden som går börjar man vänja sig till allt som är annorlunda. Plötsligt är det inte annorlunda längra men normalt. Man känner inget spesiellt med den tropikaliska varma luften som träffar ens hud när man sitter i en öppen autorichaw. Man vänjer sig till de smutsiga gatorna, och trottoaren som är söndriga eller inte finns. Staden känns inte längre som ett kaos, och man lägger inte märke till de tusenvis av människor som man tidligare inte kunde ta ögonen från. Indier är inte eksotiska längre, och färgerna inte så starka. Kossorna på gatorna blir som hundar, och hundarna som skjäller på nätterna håller mig inte vaken länger. Det indien som aldrig är tyst har plötsligt blivit tyst. Och palmerna som ger en känsla av en annan värld är som furuträd eller ekar. Men jag inser att jag älskar värmen, jag älskar att kunna gå i flipp- flopps hela dagen, att kunna vandra i eftermiddagsolen och se palmerna som svajar över mitt huvud. Och jag inser att vi alltid saknar ögonblikk, och strävar efter att få tillbaks dem. Vi saknar det som har gett oss goda minnen, och vi inte klarar att tränga bort. Det är bra att sakna. Men det är jobbigt att inse att det vi saknar, inte kommer tillbaks. Jag saknar så otroligt mycket, och jag tycker det är sorgligt att inte kunna gripa ögonblicken innan de är borta, och i efterhand inse att jag saknar dem.

Men när vi börjar vänja oss, och inse att saknad bara är en tillstånd och inget fast, kanske vi kan släppa den, och inse att hela världen är full av dessa ögonblick och de enda ögonblick vi tycker är viktiga är de vi själva upplever. Dessa ögonblick kan därför skapas överallt, utifrån vad vi själva låter hända. Och då kan vi börja släppa sorgen vi hittar i saknad, och inse att ögonblicket vi saknar bara var en del av något som hände en gång. Nya ögonblick kommer varje ögonblick.

 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

The Pastapure Resulution for Change

Den senaste veckan har vi i Svalorna Indien Bangladesh träffats utanför den lilla byn Pastapur i Andra Pradesh, Indien och haft et möte med alla våra sammarbets partners från både Indien och Bangladesh. Mellan 30 och 40 deltagara har varit på plats och dagarna har varit fulla av workshops, diskussioner, presentationer och samtal. I loppet av sista veckan  har jag träffat så otroligt mycket smarta människor, som har fått mig att inse hur mycket vi uteslutar människor när vi pratar om människor och bistånd i många sammanhang. Utveckling måste ske i samspel, genom samtal och  från samhällena eller människorna vi pratar om. Detta är självklart. Men varför händer det inte  på det sättet? Det är det jag inte fattar. Varför är det de stora instutitionerna som världsbanken  som tar valen baserat på villkor som de menar skall ingå och bestämma hur utveckling skall ske istället för att lyssna på människor som lever i utsatt situationer när de snakkar om hur de kan förbättra sina levnadsvillkor. När vi pratar om utveckling handlar det först och främst om samtal och lärdom från människor som lever i utsatta, marginaliserade och omöjliga  situationer och deras syn på hur saker och ting skall förändras. Alla människor är fulla av kunnskap, men om olika saker.


Vidare har vi diskuterat mycket om ord och ords urholkning. Exempelvis har vi pratat om ordet demokrati i dagen samhälle? vad är ett demokrati idag? Värden blir allt mer radikaliserat, och rättan till yttringsfrihet är i många samhällen och land  hårdt påverkade av dominerande stater som vill ha kontroll. Vad plockar vi upp hemma i Norge och Sverige om detta?  I Indien (världen största demokrati ) lever 450 millioner människor under fattigdomsgränsen. Jag kan inte fatta hur et demokrati med skattebetalande pengar kan ses som en växande ekonomiskt storstat världen över? Är inte detta bara rent utnyttjande av ressurser, förtryck och strukturellt vold mot befolkningen för att några få människor skall äga det mästa av landets inkomst. Så här är det över hela världen. Hur kan vi säga att detta är demokratin? Skall inte et demokrati representera sina invånare? Man kan prata om Nord och Syd, fattiga och rika osv, men det är essentielt att inse den globala fattigdomen och klasserna som existerar. Världen blir mindre, men avstånden mellan de med störst ekonomisk inkomst och de med minst ekonomisk inkomst växer.

Detta är bara två områden av hundra som har satt sig fast i mitt huvud från vår  vecka här i Pastapur. Mitt huvud är helt fullt med intryck, och det känns som jag inte kan ta inn så mycket mer nu, men att jag måste procesera, och att det kommer fram lite om gången. Jag är bara otroligt tacksam att jag har fått ta del av detta mötet och träffat de människor jag har träffat. Vi har suttit i möten varje dag från 9 på morgonen till 6 på eftermiddagen, samt massa diskussioner utöver kvällens gång. Men tusen gånger tack till Svalorna och det de har gett mig denna veckan. Vi var också ute på fältbesök en dag. Jag lägger upp några bilder från detta också. Och jag skall skriva mycket mer under veckorna som kommer. Det har bara varit fullt upp totalt de sista två veckorna. och försten! VI kom upp med en Resulution under mötet! kolla på http://www.svalorna.org

hej hej hej!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

starka händer och leenden som stråler mer en solen- Himalaya och skogens människor

Djupt inne i den mörka skogen. Var träden står högt, och elvarna bara rinner när det regnar. Dit det inte går väger och få människor färdas. Det ända du kan höra är naturens sång och dina egna fotspor. Där inne, i gränslandet till Himalayas rötter, bor Van Gujjarerna. Van Gujjarerna är vatten- buffelernas följare. Dit vattenbufflorna färdas, färdas Van Gujjarerna. Under sex månader, mens de väntar på att vintern skall komma och gå slår de läger nere i skogen.  Här finns mat för buffelerna. Här finns lerhus Van Gujjarerna har bygd, Här finns lugn och ro.  När vintern är över, börjar bufflorna vandra upp i Himalaya, nästan hela vägen upp till snögränsen går de, och Van Gujjarerna följer äfter. Dock finns det flertaliga problem, och det pågår en kamp för att förbättra levnadsvillkoren. Även om dessa faktum påvärkar vardagslivet, har jag aldrig sätt ett så vacker sett att leva på. Man går i skogen varje dag. Man lever i ett med naturen. Barnens händer är starkara en sjömannshänder, och fulla av riftor och härdad hud. En 5- 6 årig gamal flicka hoppar upp på en buffel som ligger och slöar i gräset, går på dens rygg och ner på andra sidan, hämtar upp en killing ( en get unge ), tar med sig den tillbaks över ryggen till bufflen, hoppar över, rundt, under alla de andra bufflarna som ligger och slöar, och sätter sig till slut på ryggen till en liggande buffel med skilingen i famnen. Där sitter hon, och observerar mig, Adriana och Anitha som precis har fått serverat nykokat te på fersk buffel mjölk. Senare tar jag tag i hennes händer och känner på dom. Jag är imponerad.

Nästan 2000 meter uppe på en bergssida, dit det ändast slingrar sig en smal väg, parkerar vi. Vi får gå 300 meter. Vi kommer fram till små hus. Vackra, färglada hus. Bönder står lite här och där och önskar oss välkomna. VI kommer fram till en liten sten plats, nästan som et torg. Det är en cirkel av stolar med et bord framför sig. På bordet står 3 handgjorda blomstervasor med blommor i. Vi är långt inne i Himalayas dalar. Uppe i ett litet samhälle var rundt 60 familjer bor. Kvinnorna går upp 3- 3:30 varje morgon. De städar, lagar frukost, och klockan 6 går de iväg för att hitta foder till sina djur. De går hela vägen ner i den djupa dalan, och upp igen på andra sidan av dalan, var det fins bete. Där samlas det som behövs, innan det bär tillbaks till samhället och husholdet. Dessa kvinnor är så vackra. Deras leende och skratt finns som lätta fjädrar rund dem. Flera säger till mig och min kollega Adriana att de vill adoptera oss, eller få oss som ”daugther in laws”. De frågade hur bra vi var på att arbeta, och vad för mat vi kunde göra. Våran indiska kollega Antiha log hjärtligt och förklara för kvinnorna på hindi att vi gjör mycket eksotisk mat. Kvinnorna från samhället skrattade.

Människor är bara människor. Varför gör vi en så stor skillnad?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

himlen är full av raketer och jorden har inte slutat snurra än

Det är Diwali, ljusets festival. De sista tre dagarna har det varit som en krigsson där ute:) Alla smäller ”crackers” överallt, och när vi snackar om ”crackers” elller smällare eller vad man nu kallar det, är det en himla mycket fart i dom i Indien. Det finns inga restriktioner så som det gör i Norge, och när man först har tänt en smeller det så man tror man har sprengt trummhinnan. Alla barn springer rundt på gatorna och tänder på, och jag är värkligen orolig. Jag skulle gå till yogan i tisdag, och jag sprang till tider för att jag var rädd för barnen. Jag har fått sträng besked från båda mina chefer här på kontoret om att inte gå ut under dessa dagar. Lite kul är det ändå. I går kom grannarna ner och började smella utanför ingångspartiet (jag bor på båttenvåning). De ringde på och frågade om jag inte skulla vara med. Jag kunde ju inte säga nej, men jag var rädd! Jag stog typ i dörröppningen och varje gång de tände på en slank jag innanför väggen. Pinsamt va? norsk-svensk tönt. Idag följde jag med dem upp på taket och såg de riktiga raketerna. Hela himlen smällde och var full av färjer. Det var vackert och kände som nyårsafton.Grannerna hade satt oljlampor utanför min dörr (se bilden), fint va?

Vi skall ändå vara lite kritiska mot Diwali. Som jag har förstått det är det mycket barnarbete inblandat i produseringen av crackers och raketer.

Måndag kväll kom jag och Anitha tillbaks från et möte med Western Gath. Det var en togresa på rundt 20 timmar dit, och 20 timmar hem. Det är kul att åka tåg i Indien, men ibland blir det rätt länge att sitta stilla. Utsikten i den öppna dörren är ändå en känsla för sig själv. På vägen dit stog jag och Adriana och kolla ut på alla brinnande brasor i nattmörkret. Små byar liggar om varandra och få har elektrisitet, det var kärnklart, och en otroligt lugn känsla. Indien har känslor för sig själv.

Mötet med Western Gath var trevlig. Det kändes som det var en gäng kompisar som träffades för att ha kul. Massor med humor och god te. De kom ändå upp med massor av bra grejer och är några av de mest kompetenta miljö aktivisterna/intelektuella/arbetare i Indien. Det kändes nästan som en ära att få träffa dem. Jag observerade, lyssnade och lärde. Det är mycket att göra här på kontoret som vanligt, och ibland känns det som man inte får gjort nått, eftersom det är mycket som behöver göras. Några artiklar har i alla fall kommit upp på svalornas hemsida. Kanske interessant? På söndag åker vi till Himalaya! Jag är glad glad och glad.

Kram

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

min artikel om marginaliserade bönder i Indien ligger nu uppe på svalornas hemsida, för att se klicka her

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

inspiration genom kvinnor.

ni anar inte vilka vackra kvinnor jag har träffat! Vi har varit på ett möte som samlade millet bönder från hela Indien och tog upp problem och deras situation. Det var så otroligt bra och inspirerande. Bönder från tio olika distrikt snackade om deras situationer.Jag träffade fantastiskt vackra kvinnor. De jobbar, sliter, slåss för kvinnorna, bönderna, och mat säkerheten i sina samhällen och var  glada och log mot mig hela tiden. Flera av de kommentera dock mitt hår som dom tyckte var allt för löst uppsatt jämförd med deras strama flätor. I alla fall, jag har fått höra människor från hela Indien prata om hur företag gör sönder deras tradition rundt millets. Hur staten inte tar ansvar. Och hur de kämpar för att få inn millets i samhället igen. Dessa människor är så starka, så vackra och så glada. Och de är precis som alla oss andra. Det finns ingen skillnad på människor, varför behandlar vi då alla olika? Vem är det okay att utnyttja, och vem är det inte okay att utnyttja. Jag fick höra historier om hur sjuka människor blir av alla kemikalier som töms  ut i havet och naturen av fabriker som produserar kemiska stoffer som senara exporteras till europa och USA. Kemikalierna lägger sig i grundvattnet som människor dricker, och floderna blir så förgiftade att man inte kan bada i de. Men det finns människor som kämpar mot företag, staten och makter som gör att skogen, land, floder och skördar går sönder. Människorna jag träffade i helgen gör allt de kan för att föra tillbaks grödan millet, som är den traditionalla grödan i Indien. Millets använder mycket mindre vatten än alla genmainpulerade och hybrid grödor, behöver inga kemikalier, kan odlas i alla möjliga klimat och tärreng och ger mångfald och mat till alla. Om denna grödan hade odlats i Indien, hade det inte varit något problem med mat och brister till de 400 millioner människor som lever i nöd. Men eftersom de stora internationella företagen så gärna vill ha ris, mais, vete, och eftersom staten vill tjäna pengar genom industriell eksport har man förespråkat en homogen utveckling innom jordbruk. Detta har medfört att mycket färra människor har tillgång till egen mat och suveränitet. SJUKT! Det kommer komma upp en längra och grundigare artickel om detta på svalornas hemsida, var det är lättare att förstå hur allt hänger i hop.

I alla fall! hälgen var en mycket positiv och inspirerande upplevesle. Jag lägger upp bilder av nägra av de fantastiska människor jag sötte på. På torsdag åker vi vidare igjen, så blir inget skrivande före näste vecka.

Pyss hej leverpasetj

1 kommentar

Filed under Uncategorized